Torkan, brandrisken och vattenbristen är ju ett faktum som inte kan ha undgått någon i Sverige. Att plantorna skrumpnar, skriker efter vatten, utrymme och näring är ju såklart ett resultat av detta. Att jorden är så torr att det är stora sprickor
i marken och gräset pulveriseras när fötterna snuddar vi det. Ja. Så är det.
Men jag har också fått äran att under detta prövningens år stifta bekantskap med de förrädiskt vackra kålfjärilarna och deras ohyggligt fula avkommor. Jag har plockat bort larver, klämt ägg och fått rensa bort ihåliga
bladgrönt, både där kålen är täckt och där den inte har varit det.
Jag har också alldeles nyligen stiftat bekantskap med inte bara en, utan en MILJARD jordloppor. Ja. De älskar torkan! Hur kan en göra det? Loppor är de ju inte, utan de är som små svarta rapsbaggar som hoppar. Hoppar högt varje gång jag
närmar mig och landar likt ett ironsikt smattrande regn på bladen. Ja, inte bara hoppar, utan äter upp min vitkål, grönkål, pepparrot och all Tatsoi (asiatisk kål) med små, små runda bett. Hur bekämpas de utan kemikalier? Jo, förutom växelbruk
(vilket jag har i planen) och superbra täckning, så är det att inte låta jorden torka ut, genom ett flöde av vatten SAMT genom att strössla ut aska! Enkelt? Ja. Inte sommaren 2018 när det både är vattenbrist och eldningsförbud.
Jag vattnar. Det gör jag. Men jag vattnar väldigt försiktigt. Det har jag förstått gör mer skada då vattnet inte når ner tillräckligt och rötterna istället beger sig suktandes upp mot ytan. Hellre rejäla duschar mer sällan med andra ord.
Ja. Det blir skörd. Vi har mycket att njuta av nu och vi kommer ha en hel del under hösten. Jag har också lärt mig massor och lär mig hela tiden. Nästa år kommer jag göra en hel del annorlunda.
Det är ett testår.
Det är ett hundår.
Det är ett prövningens år.
Jag skulle behöva ta semester.
/Camilla